Jag trodde aldrig jag skulle hamna här – en mammas perspektiv på vårdnad, rädsla och kampen för trygghet
Jag minns exakt när jag insåg att det inte längre handlade om “en jobbig separation”.
Det var när jag började planera min vardag utifrån rädsla.
Inte bara min rädsla – utan mitt barns.
Det finns en stor skillnad mellan att vara ledsen och att vara otrygg. Mellan att sörja en relation som tog slut och att känna att man måste skydda sig. Och det var där jag hamnade. I ett läge där jag inte längre kunde tänka: “vi löser det här som vuxna”.
För det fanns hot. Kontroll. Ett sätt att kommunicera som gjorde mig liten. Och framför allt: en känsla av att mitt barn var på väg att bli fångat i något som inte var barnets ansvar.
Det var då jag började förstå vad familjerätt faktiskt innebär i verkligheten.
När allt “bara” blir en kamp om barnets vardag
Det var inte jag som ville bråka. Jag ville ha lugn. Rutiner. Stabilitet.
Jag ville kunna säga:
“Vi gör så här – för barnets skull.”
Men det fanns inget “vi” längre. Inte i praktiken.
Varje överlämning blev en stress.
Varje sms kunde slå sönder min kväll.
Varje försök till överenskommelse blev till ett nytt argument.
Jag slutade sova ordentligt. Jag började dokumentera saker i anteckningar, utan att ens förstå att det var det jag gjorde. Små saker som andra kanske hade avfärdat – men som i mitt liv blev stora:
- datum när någon inte dök upp
- hot som var formulerade “smart”
- kommentarer som lät oskyldiga, men var kontroll
- förändringar som gjorde barnet oroligt
Det är så det börjar. Inte med ett stort drama. Utan med att du känner att du går på tå… hela tiden.
Ensam vårdnad var aldrig en “plan” – det blev en nödvändighet
Jag hade aldrig sett mig själv som någon som ens skulle kunna säga orden “ensam vårdnad”. Det låter så hårt. Så definitivt. Så… konfliktfyllt.
Men sen slog det mig:
Det handlar inte om att stänga ute någon.
Det handlar om att kunna fatta beslut och skapa trygghet.
För när varje beslut blir en kamp – skola, vård, rutiner, tider – då blir gemensam vårdnad inte ett samarbete. Det blir ett verktyg för att fortsätta kontrollera.
Och jag orkade inte längre leva i det.
Det var då jag började läsa på. Förstå processen. Förstå vad som faktiskt gäller. Och förstå att det finns ett juridiskt språk för det jag levde i – även om det jag levde i var känslor, stress och oro.
Om du vill läsa mer om vad som ingår i familjerätt och vilka frågor som hanteras där kan du se mer här: familjerätt linköping.
Umgänge – när “barnets rätt” blir en svår fråga
Det svåraste av allt var umgänget.
För man vill att barnet ska ha två föräldrar. Man vill att det ska fungera. Man vill göra rätt.
Men när barnet kommer hem förändrat…
när barnet blir tyst…
när barnet inte vill…
då går något sönder i en mamma.
Jag vill inte skriva det som att allt alltid är svart eller vitt. Men jag vill säga det tydligt:
Umgänge ska vara bra för barnet. Tryggt. Stabilt. Förutsägbart.
Om det inte är det – om barnet mår dåligt, blir rädd, far illa – då måste vuxenvärlden våga se det. Inte förklara bort det. Inte tysta ner det.
Och jag behövde lära mig att det inte gör mig till en “svår mamma” att säga ifrån. Det gör mig till en mamma som försöker skydda sitt barn.
Det som ingen säger högt: våld handlar inte alltid om slag
När man hör “våld i nära relation” tänker många på blåmärken. Men för mig var det något annat som gjorde mest skada.
Det var kontrollen. Tonen. Hoten som låg mellan raderna. Pressen. Stressen. Rädsla som smög sig in som en vana.
Och ja – jag fattade till slut att även psykiskt våld är våld.
Att skrämmas är våld.
Att få någon att tvivla på sig själv är våld.
Att använda barnet som en bricka är våld.
Det tog tid att säga det högt. Men när jag väl gjorde det blev det också tydligare vad jag behövde göra.
När jag tog hjälp förändrades allt
Jag trodde först att jag skulle klara allt själv. Att jag bara skulle “vara stark”.
Men sanningen är att ingen ska behöva hålla ihop en vårdnadstvist, ett barns trygghet och sin egen rädsla – ensam.
När jag tog hjälp blev allt mer konkret:
- vad jag kunde begära
- vad som var rimligt
- hur jag skulle dokumentera
- hur processen såg ut
- hur jag kunde skapa trygghet i det juridiska
Det handlar inte om att vilja kriga. Det handlar om att orka stå kvar.
Och vill du läsa mer om stöd och juridisk hjälp kan du kika här: advokat norrköping.
Till dig som är där jag var
Om du är en mamma som sitter med hjärtat i halsgropen och försöker vara “rimlig” i en situation som inte är rimlig…
Jag vill bara säga en sak:
Du är inte svår.
Du är inte överdriven.
Du är inte ensam.
Du försöker skapa trygghet. Och det är det mest grundläggande en förälder kan göra.
Det kan gå att ta sig igenom. Men du ska inte behöva göra det själv.